Hoppa till verktygsfältet
warning
Chatten fungerar långsamt just nu på grund av att servern är överbelastad just nu. Systemleverantören utreder problemet så fort som möjligt. Vi beklagar besväret. I brådskande ärenden kontakta ditt serviceställe per telefon.

Över en miljon finländare lever ensamma och var tionde lever aldrig som gift eller sambo. En orsak bakom det faktum att det blivit allt vanligare att vara singel och bo ensam antas vara att den traditionella normen som förespråkar parförhållanden brutits ner, vilket ger en större frihet att själv välja hur man vill leva. Alla vill nämligen inte ens leva i en relation. Friheten och möjligheten att fatta egna beslut oberoende av andra människor ses som fördelar med att leva ensam.

Alla som lever ensamma är ändå inte nöjda med sin situation, utan saknar någon att dela vardagen med eller åtminstone ett tryggt förhållande som kan fylla behovet av att vara emotionellt och fysiskt nära en annan person. Att hitta en partner (eller flera, om det är fråga om polyamorösa och öppna förhållanden) samt att bygga upp och förbinda sig till en relation är förknippat med utmaningar som båda parter måste vara beredda att möta för att både kunna bevara sin självständighet och komma tillräckligt nära för att låta den andra bli en del av ens liv.

Förälskelse

Att bli förälskad och att erkänna det för sig själv och den andra medför ofta känslor av glädje, lycka och förväntan inför framtiden, men det innebär också risker och förutsätter att man står ut med rädslan för att förlora den andra: Vill jag verkligen binda mig just nu och till just det här förhållandet? Vad händer om jag väljer fel? Eller om den andra upplever sig ha valt fel och lämnar mig? Hur ska jag veta att det inte finns något ännu bättre jag kunde få istället? Hur många förhållanden borde jag prova på innan det är dags att binda sig? Och om jag inte binder mig nu, blir jag då ensam resten av livet? Många frågor, som du bara kan finna svaret på genom att använda ditt förnuft men också modigt lyssna till dina känslor i förhållande till den andra och lita på dem. Och hellre ska du göra ett försök än att ge upp redan på förhand, om känslorna är positiva och förhållandet inte innehåller element som skapar otrygghet eller rädsla. Att överdrivet mycket fundera på om den andra är en lämplig partner som håller måttet och endast vara tillsammans ”på prov” eller att hoppa mellan flera olika tillfälliga förhållanden kan göra det omöjligt att bygga en bra relation och öka risken för att i slutändan bli ofrivilligt ensam.

Att förbinda sig

För att kunna förbinda sig såväl i början av förhållandet som senare krävs det att paret har förmåga att hitta balansen mellan å ena sidan behovet av närhet och å andra sidan behovet av eget utrymme och självständighet. Båda måste kunna lita på att det finns utrymme i förhållandet för det som är viktigt för en själv och för den egna viljan, så att båda parter kan få sina grundbehov uppmärksammade och uppfyllda och påverka beslut som gäller dem båda.

Det tar tid att bygga upp intimiteten och det sexuella samlivet i förhållandet, och den här resan börjar egentligen på riktigt först när den mest intensiva förälskelsefasen med sina ”hormonstormar” eller åtminstone vågor har lugnat sig en aning. Också i fråga om sexualiteten är det viktigt att båda i tillräckligt hög grad kan bevara sin egen självständighet och samtidigt lära sig möta den andra med acceptans och öppenhet på såväl den mentala som fysiska nivån, så att det blir möjligt att både ge och ta emot och så att ingendera upplever sig behöva foga sig alltför mycket efter den andras vilja.

Att bygga upp och förbinda sig till ett förhållande följer enligt forskning i hög grad samma mönster bland homosexuella par och också relationsproblemen är i huvudsak likadana som bland heterosexuella par. Vad beträffar parförhållanden hos övriga sexuella minoriteter och könsminoriteter finns det än så länge endast lite forskning och litteratur. Praktisk erfarenhet från olika mottagningar visar ändå att skillnaderna jämfört med övriga parförhållanden i praktiken vanligtvis endast har att göra med yttre faktorer, exempelvis att det är svårare att hitta en partner.

Kännetecken för ett bra parförhållande

Hurdana är då de par som är lyckliga tillsammans? De visar ofta sin tillgivenhet genom ord, gester och/eller konkreta handlingar. De uttrycker också sina negativa känslor mer öppet och strävar medvetet efter att upprätthålla och stärka sin förmåga att diskutera också svåra frågor. De pratar med varandra om vardagliga små glädjeämnen och händelser, men också om sina förväntningar och behov och om sådant som gör dem ledsna eller glada – och allt detta kan de prata om också i fråga om sex. De är lojala mot varandra, så att andra vet att de håller ihop också när de möter svårigheter i förhållandet. De tillbringar tillräckligt med tid tillsammans men ger varandra också möjlighet att vara för sig själv eller träffa vänner. De finns där för varandra när behovet av hjälp och stöd är som störst; fastän de inte alltid hittar de rätta orden finns ändå en axel att luta sig mot. De ber om förlåtelse när det behövs och ger också förlåtelse, utan att ändå ge efter för mycket. De delar också på bördan i vardagen, vare sig det gäller hushållssysslor eller andra återkommande uppgifter. De accepterar varandras olikheter och självständighet och är flexibla eller försöker ändra sitt beteende i de fall då det helt tydligt belastar förhållandet alltför mycket. Man kan varken vara eller leva perfekt i ett parförhållande, men man kan och ska vara närvarande. Man ska aldrig behöva vara rädd i ett parförhållande, även om man ibland får möta besvikelser i förhållandet. Ett lyckligt par kan röra vid varandra på ett sätt som ger den andra en varm känsla som varar länge.

Källa: FINSEX 2015