Kondylom eller könsvårtor

Hur smittar de? | Hur konstateras de? | Blir jag kvitt dem? | Kan jag göra något åt dem? | Ska livmoderhalsen undersökas? | Får jag cancer? | När ska jag gå på papa-prov? | Måste vi använda kondom? | Hjälp, vad ska jag göra?

Hur smittar de?

Kondylom eller könsvårtor orsakas av humant papillomvirus (HPV). Idag känner man till fler än hundra olika typer av detta virus. En del av papillomvirusen orsakar vårtor på fingrarna och fotsulorna, men ett tjugotal virustyper trivs bäst på könsorganens slemhinnor och smittar därför lätt under samlag, ibland också genom fingerkontakt. I sällsynta fall kan vårtor smitta genom kontakt med bastulavar eller motsvarande underlag. Förutom synliga förändringar på könsorganen (kondylom eller könsvårtor), förekommer HPV-infektioner i osynlig form. Då är det bättre att tala om papillomvirusinfektion eller HPV-förändringar snarare än om kondylom eller könsvårtor.

HPV-infektion är en av de vanligaste könssjukdomen och 4-5 gånger vanligare än klamydia. Det är först nyligen man har upptäckt att papillomvirus är mycket vanliga och att HPV-förändringar står i samband med cellförändringar i livmoderhalsen. Vårtvirusen i sig är inget nytt fenomen - de har förekommit hos människan i årtusenden.

Hur konstateras de?

Enligt undersökningar i Finland har 8 personer av 10 under sitt liv smittats av papillomviruset De flesta vet dock inte om smittan, eftersom infektionen oftast inte ger några symtom och läker i allmänhet av sig själv. Endast 15 procent av alla papillomvirusförändringar är egentliga kondylom som vanligen är blomkålsliknande vårtor. De flesta papillominfektionerna orsakar inte synliga kondylom. Infektioner utan kondylom borde inte alls kallas för vårtor utan t.ex. för HPV-förändringar. Särkilt i slidan och i livmoderhalsen är virussmittan symtomfri. HPV-infektioner i detta område konstateras ofta genom att cellförändringar syns i ett papa-prov (vaginalcytologiskt prov). Merparten av förändringarna i papa-prov hos yngre kvinnor beror på HPV-infektioner.

I kvinnans yttre könsorgan är gränsområdet mellan hud och slemhinna tunt och skört. Där finns ofta mindre sårnader, på vilka kondylomviruset lätt fastnar och ökar svedan som sårnaderna orsakar. Ibland består symtomen av en envis, diffus klåda som kvinnan försöker åtgärda med upprepade kurer mot svampinfektion. De flesta som drabbas av detta tillstånd tror sig nämligen ha en "kronisk" svampinfektion i underlivet.

Blir jag kvitt dem?

Inkubationstiden mellan smitta och synliga förändringar är lång, minst flera veckor (vanligen 3-4 månader) och ibland t.o.m. flera år. Kondylom är en virussjukdom, och därför finns det för närvarande inget botande läkemedel. Smittan läker av sig själv när kroppens eget immunförsvar aktiveras mot viruset. Läkningstiden beror på immunförsvarets individuella egenskaper. Det kan ta upp till 6-12 månader innan smittan går över, ibland ännu längre. Kroppen utvecklar immunitet mot viruset och immuniteten hindrar samma virustyp från att infektera personen på nytt. Man kan få samma HPV-infektion bara en gång, precis som vattkoppor. Det finns tiotals olika HPV-virustyper och därför ger immunitet mot en virustyp inte fullständigt skydd mot andra virustyper. I tillägg till de tidigare, synliga kondylomen kan nya papillomvirusinfektioner uppkomma på annat håll i kroppen.

Vacciner mot papillomvirus är under utveckling för att skapa ett konstgjort immunskydd mot viruset.

Trots att alla synliga förändringar försvunnit, kan det hända att viruset inte helt eliminerats ur kroppen. Uppskattningsvis en knapp femtedel eller kanske bara en tiondel av alla infekterade personer blir virusbärare. Hos dessa personer kan kondylomen eller andra papillomvirusmanifestationer återkomma ännu många år eller t.o.m. årtionden efter smittan utan att det alltså skulle vara fråga om en ny smitta. Detta och den långa inkubationstiden gör det så gott som omöjligt att definiera när och hur infektionen börjat. Ofta utsätter olika stressituationer, t.ex. graviditet, kroppen för återfall, men också här är variationen mellan individer mycket stor.

Kan jag göra något åt dem?

Eftersom de synliga vårtorna stör både psykiskt och kosmetiskt, kan man försöka få bort dem genom kryoterapi (lokal nedfrysning), ibland med hjälp av laser under lokalbedövning eller hemma med hjälp av receptbelagda preparat som fås på apotek. Behandlingen kräver stort tålamod, då samma virusinfektion kan hålla på att inkuberas på annat håll i kroppen, på ett slemhinnområde som för tillfället ser helt friskt ut. Det är viktigt att förstå att behandlingarna inte tar kål på viruset i kroppen; endast de för ögonen synliga förändringarna försvinner. Att de synliga vårtorna försvinner av sig själva eller p.g.a. behandling, betyder alltså inte att smittorisken skulle vara eliminerad. I de flesta fallen verkar upprepade behandlingar av kondylomen hjälpa. Läkningen sker nämligen spontant efter en tillräckligt lång tid; könsvårtorna läker alltså inte nödvändigtvis på grund av behandlingen utan oberoende av den!

Den nyaste medicinen för behandling av kondylom är en receptbelagd salva som appliceras lokalt. Den aktiverar kroppens immunförsvar mot virusen och kan därför användas för att försöka påskynda och effektivera den läkningsprocess som naturligt startar i kroppen efter en tillräckligt lång väntan.

Ska livmoderhalsen undersökas?

Kondylom på de yttre könsorganen och hos män är lika ofarliga som vårtor annanstans på kroppen. Papillomvirusinfektion i livmoderhalsen är av större betydelse, eftersom vårtviruset kan leda till förändringar i livmoderhalsens slemhinna som kräver behandlingsåtgärder. Om papa-provet visar celler som talar för papillomvirusinfektion, behövs oftast inga omedelbara åtgärder. Läkarna uppföljer förändringen och inväntar spontanläkning. Det är vikigt att ta ett kontrollprov om 6-12 månader. Kontrollen görs för att garantera att förändringarna verkligen läker spontant.

Om spontanläkning inte sker, eller om förändringarna i papa-provet ursprungligen antytt mera allvarliga cellförändringar, behövs närmare utredningar för att identifiera eventuella permanenta slemhinneskador på livmoderhalsen. Denna s.k. dysplasi läker inte spontant med tiden, utan dysplasiområdena i livmoderhalsen måste identifieras och vid behov avlägsnas.

De flesta vårtvirustyperna är godartade. Särskilt de virustyper som leder till synliga kondylom hör till denna grupp av virus. För livmoderhalsen är de helt ofarliga. Därför är det bra att särskilja mellan kondylom (könsvårtor) och andra HPV-förändringar. Om papillomvirusinfektioner i livmoderhalsen vet man att vissa virustyper är förknippade med större risk för cellförändringar som måste åtgärdas. Om sådana förändringar i livmoderhalsen misstänks, är nästa steg i undersökningarna en kolposkopi (tittundersökning av livmoderhalsen). Undersökningen går ut på att läkaren granskar livmoderhalsen med ett mikroskop och tar vid behov små provbitar på områden som ser avvikande ut. Den fortsatta behandlingen beror på hur provbitarna ser ut under mikroskop. Om undersökningen av provbitarna visar förändringar som måste åtgärdas, sker detta polikliniskt. Läkaren avlägsnar den sjuka delen av livmoderhalsen under lokalbedövning med hjälp av en elektrisk slinga (loop) eller laser.

Permanenta cellförändringar i livmoderhalsen orsakade av papillomviruset symtomfria. Därför ska varje kvinna som vill värna sig om sin hälsa komma ihåg att regelbundet gå på papa-prov för att kontrollera att lömska förändringar som kräver behandling inte håller på att utvecklas i livmoderhalsen.

Får jag cancer?

Risken för att HPV-förändringar i livmoderhalsen leder till cancer är mycket liten, så det finns ingen orsak att vara rädd för detta. Virustyper som orsakar synliga kondylom associeras inte alls med risk för cancer. En långvarig virusinfektion i livmoderhalsen kan dock med tiden leda till dysplasiförändringar. Om en sådan förändring lämnas obehandlad i många år, kan individuella egenskaper och omständigheter som irriterar livmoderhalsen ytterligare (t.ex. andra infektioner och särkilt tobaksrökning) få förändringarna att framskrida. I extremfall kan följden bli cancer i livmoderhalsen. Denna process tar dock många år, ibland årtionden, och därför utvecklas cancer endast om kvinnan helt glömmer bort att låta ta papa-prov.

Betydelsen av infektioner för uppkomsten av cancer i livmoderhalsen återspeglas i den empiriska iakttagelsen att nunnor har i praktiken aldrig cancer i livmoderhalsen, medan förekomsten är högst hos prostituerade.

Globalt sett är livmoderhalscancer den nästvanligaste cancerformen hos kvinnor, vilket beror på att särkilt i u-länderna har kvinnor inte tillgång till papa-prov någon gång under sitt liv. Däremot är läget bättre i i-länderna. Särkilt i Finland som är föregångarland när det gäller papa-sållningar är livmoderhalscancer t.o.m. sällsynt. Endast 150-200 fall konstateras per år, medan bröstcancer diagnostiseras hos över 3500 och äggstocks- och livmoderkroppscancer båda hos ca 600 kvinnor årligen. Om papillomvirusen alltid ledde till cancer, skulle 80 procent av kvinnorna få cancer eller förstadier till cancer!

Den låga förekomsten av livmoderhalscancer i Finland beror uttryckligen på papa-proven. Samhället bidrar till att sålla fram dessa förändringar genom att ordna gratis papa-prov för alla kvinnor i vissa ålderskategorier. Flera kommuner kallar kvinnor till papa-prov redan i 25-årsåldern, men en förordning förpliktar kommunerna att ordna papa-sållningar för kvinnor i åldern 30-60 år med 5 års intervall. Det finns dock skillnader mellan hur papa-sållningarna genomförs i olika kommuner.

När ska jag gå på papa-prov?

Endast kvinnor med en papillomvirusinfektion kan få en cellförändring som kräver behandling. Mot bakgrund av att viruset är så vanligt, är det lätt att få viruset, om man byter partner ofta och inte använder kondom vid samlag. Ju större risken för infektion är, desto oftare lönar det sig att gå på papa-prov. På motsvarande sätt kan tidsintervallet mellan papa-proven förlängas, om några virusbetingade förändringar aldrig konstaterats och om sexvanorna inte antyder någon särkilt hög risk för könssjukdomar.

  • För de flesta kvinnor räcker det att gå på papa-prov med 3-4 års intervall.
  • För yngre, sexuellt aktiva kvinnor som byter sexpartners ofta och som kanske dessutom använder p-piller i stället för kondom, kan det vara befogat att kontrollera papa-provet med 2års intervall.
  • Om en virussmitta konstaterats, kan papa-provet tas årligen under en tid för att garantera att inga cellförändringar uppkommer, men att kontrollera papa årligen livet ut och frukta återfall är onödigt. Med tiden kan provtagningsintervallet förlängas, om inga cellförändringar konstateras.
  • Om bestående förändringar som krävt behandling har utvecklats i livmoderhalsen, är det bäst att med en gynekolog komma överens om ett individuellt anpassat uppföljningsschema som beaktar hela förloppet och arten och graden av den åtgärdade förändringen.
  • Om kondom inte används, kan det i princip vara klokt att alltid en viss tid efter inledning av ett nytt förhållande testas för klamydia och gå på papa-prov efter ungefär ett år. Detta på grund av att risken för nya, för kroppen tidigare okända infektioner är störst vid byte av partner!

Utgående från vad som anges ovan kan du själv avgöra vilket papa-kontrollintervall är lämpligt för dig.

Måste vi använda kondom?

Om sexpartnern byts oftare än en gång årligen, är det redan för sinnesfridens skull säkert klokare att använda kondom än att ideligen uppsöka hälsocentralen för papa- och könssjukdomskontroller. Kondom är det enda preventivmedlet som du kan använda för att i början av ett nytt förhållande försöka se till att du inte överför dina infektioner till någon annan och att du inte heller får nya virus- eller bakterieinfektioner. Tyvärr ger inte ens kondom alltid hundraprocentigt skydd mot infektioner.

Om en virusbetingad cellförändring uppkommer under ett längre parförhållande är det inte nödvändigt att börja använda kondom; viruset har redan hunnit byta ägare eller kommer eventuellt att göra det någon gång senare när den tidigare smittan aktiveras. Infektioner går med tiden över hos båda parterna. I ett långt parförhållande är det helt enkelt bäst att acceptera att infektionerna som vardera parten någon gång fått byter ägare. Detta blir aktuellt senast när det är dags att bilda familj.

Kondylom leder inte till barnlöshet. Endast klamydiainfektion kan orsaka infertilitet. Kondylom är inte skadliga ens under graviditeten och inverkar inte på förlossningen.

Hjälp, vad ska jag göra?

Om du har fått en papillomvirusinfektion, ska du inte råka i panik! Se dig omkring och tänk på att de flesta människor har/har haft/kommer att få detta virus. Antagligen har det gått till så bland de flesta av dina kvinnliga - och manliga - bekanta att de har haft viruset en tid utan att få några symtom. Med tiden har viruset försvunnit och om papa-prov inte togs under denna tid kommer kvinnan aldrig att få veta om sin smitta. Därför går hon inte heller på papa-prov oftare än vanligt, vilket hennes väninna som diagnostiserats med virussmittan gör på grund av att hon skrämts med cancer.

Ibland framkommer dessa virussmittor först decennier senare när en gammal smitta aktiveras, och detta kan ge upphov till onödiga misstankar om otrohet. Det är bra att komma ihåg att papillomvirussmitta inte nödvändigtvis är ett tecken på frivolitet. Trots att man själv levt ett dygdigt liv, kan partnern vara virusbärare sedan långt tillbaka i tiden utan att veta om det.

Om du råkar ut för ett papillomvirus, ska du bara komma ihåg att ibland kontrollera att din livmoderhals inte irriterats av viruset. För egen del kan du försöka begränsa epidemin genom att använda kondom.

Artikeln skrevs av:
Gynekolog Harri Polvi
Artikeln granskad 26.11.2012 av SI


Nyckelord: Könssjukdom, Sex, Kondylom, Könsvårtor