Ögonsjukdomar och brytningsfel

Brytningsfel | Symtom förorsakade av brytningsfel | Störningar i samseendet och symtom i anslutning till det | Rött öga  

Brytningsfel  

 Brytningsfel i ögat delas in i tre huvudgrupper:

 

långsynthet, hyperopi

 

närsynthet, myopi

 

astigmatism. Andra brytningsfel är mycket sällsynta

I ett långsynt öga är de ljusbrytande mediernas (hornhinnans och linsens) brytningsförmåga för liten i förhållande till ögats längd. Brännpunkten finns bakom ögat. I ett närsynt öga är brytningsförmågan däremot för stor i förhållande till ögats längd. Brännpunkten finns framför näthinnan. I ett astigmatiskt öga är brytningsförmågan olika i olika plan. Då bildas det inte en brännpunkt utan en brännlinje. 

Vi har alla i våra ögon någon grad av brytningsfel. Rätt brytning (= inget brytningsfel, emmetropi) är mycket sällsynt. Alla behöver vi ändå inte optisk korrigering av brytningsfel.

Av ögats totala brytningskapacitet (ca 60 diopter = d) utgör hornhinnans andel ca. 2/3 (ca. 40d) och linsens ca. 1/3 (ca. 20 d). En ung person kan dock öka brytningsförmågan i sin lins. Då man ställer in blicken i ett normalbrytande öga för näravstånd förutsätter det att brytningsförmågan i ögat ökar (ackommodation), för att man skall få en skarp bild på näthinnan av ett föremål som finns på näravstånd. En långsynt person kan korrigera sitt brytningsfel på samma sätt då han ser på avstånd och behöver därför inte optisk korrigering som ung. Närsynta har inte sådana korrigeringsmöjligheter. På grund av detta är de flesta av de unga glasögon- och kontaktlinsanvändarna närsynthet.

 

Ögats brytningsförmåga förändras då individen växer. De flesta nyfödda är långsynta. Då man växer, växer också ögat på längden. Då blir långsyntheten mindre än vad den har varit hos den nyfödda. Då ögats längdtillväxt är för stor i förhållande till ögats brytningskapacitet, flyttas brännpunkten framför näthinnan varvid långsyntheten övergår i närsynthet. Denna utveckling regleras av arvsfaktorerna, på samma sätt som övrig längdtillväxt. Ögats längdtillväxt pågår till i medeltal 24 - 25-årsåldern. Snabbast är den vid samma tidpunkt som den övriga längdtillväxten.

Symtom som brytningsfel ger upphov till   

Långsynthet ger inte nödvändigtvis några som helst symtom hos barn och unga. Å andra sidan kan den under barndomen ge upphov till störningar i samsynen, i värsta fall till tydlig skevning och till att synen blir funktionellt nedsatt på det ena ögat. Detta fordrar behandling och uppföljning hos en ögonspecialist. Det kan bli frågan om operationsbehandling för skevning. I lindrigare fall uppkommer besvär främst vid seende på näravstånd, så som att texten tidvis blir suddig vid långvarig läsning och att man blir trött i ögonen eller allmänt trött. Sannolikheten för att man skall få symtom blir större på kvällen och natten då kroppen också annars är trött. Då man blir äldre minskar anpassningsförmågan (ackommodationen) och man får lättare symtom. 

Nedsatt urskiljningsförmåga vid seende på långt avstånd är symtom på närsynthet . Objekt som är långt borta ser suddiga ut. Genom att kisa, minska på springan mellan ögonlocken, kan man förbättra urskiljningsförmågan vid seende på långt håll. Långvarigt kisande ger upphov till trötthets-/smärtsymtom i ögontrakten. För att se bättre försöker en närsynt person komma närmare det objekt han betraktar. Symtomen tilltar då belysningen är sämre, då utvidgas pupillen och behovet av att kisa tilltar.

En liten astigmatism ger inte nödvändigtvis upphov till symtom . En tillräckligt kraftig astigmatism gör att objektet inte är skarpt varken på nära eller långt håll. Astigmatism förekommer samtidigt med lång- och närsynthet, och då får man också sådana symtom som dessa brytningsfel ger upphov till.

Med ålderssyn ( presbyopi) förstår man att anpassningsförmågan (ackommodationen) har blivit otillräcklig för att man skall kunna skärpa seendet för näravstånd. Linsens förmåga att bli rundare och öka brytningskapaciteten avtar med åren/årtiondena. Hos personer med normal brytningsförmåga uppkommer symtomen vid 40-50 års ålder; hos långsynta t.o.m. redan som yngre. 

 

Man korrigerar brytningsfel med glasögon eller kontaktlinser . Långsynthet korrigeras med konvexa (+)-linser och närsynthet med konkava (-)-linser. Man korrigerar astigmatism med linser som har olika brytningskapacitet i olika plan, s.k. cylinderlinser. Nuförtiden är det möjligt att korrigera brytningsfel också med operation. Den nyaste metoden är att förända kurvaturen på hornhinnans yta med en laserapparat. Personer med ålderssyn behöver två- eller flerfas linser för att för att kunna skärpa blicken på olika avstånd. 

En optisk korrigering gör att det bildas en tydlig bild på näthinnan . Därifrån går bilden via nervförbindelser till stora hjärnans baklob, till det primära syncentret, där seendet sker. Litet karikerat kan man säga att man tittar med ögonen och ser med hjärnan.

Ganska ofta hör man påstås att det att man använder sig av optisk korrigering, eller å andra sidan låter bli att använda den, ökar ögats brytningsfel. Eftersom den vanliga förändringen i brytningskapaciteten beror på ögats längdtillväxt, är det svårt att förstå vad påståendena grundar sig på. En optisk korrigering påverkar skärpan på den bild på näthinnan som objektet ger upphov till.

Ett vanligt påstående är också det att ifall man börjar använda en optisk korrigering vänjer man sig vid den och klarar sig inte mera utan den. Det här stämmer delvis. De flesta av oss tycker om att se skarpt på olika avstånd. Då det på grund av brytningsfel inte är möjligt att se mödolöst och skarpt utan optisk korrigering, så är den andra möjligheten att se oskarpt med de symtom/besvär som följer med det. 

Störningar i samseendet och därtill hörande symtom  

Man kan dela in ögonens samseende i tre nivåer:  

 

Samtidig varseblivning d.v.s. man ser en bild som vardera ögat har förmedlat.

 

Sammansmältning till en helhet av den bild bägge ögonen har förmedlat (fusion).

 

Uppskattning av avstånd (stereosyn) 

Samsyn är inte en medfödd egenskap, utan den inlärs med åren . Enligt undersökningar fortgår utvecklingen av samsynen ända till 13 -15 års åldern. I hjärnan finns ett centrum för samseende som riktar ögonen mot det objekt som betraktas genom att reglera funktionen av de muskler som rör ögat. 

Det är sällsynt att ögonen vid seende på långt håll är fullkomligt likriktade . Hos långsynta strävar blickriktningen i allmänhet inåt (mot näsan) då man inte fokuserar blicken på något objekt och hos närsynta i allmänhet utåt (mot örat). Om ögonens samsyn är normalt utvecklad, sköter centret för samsyn om att rikta in ögonen och synriktningarnas olikhet förblir dold. 

I praktiken har vi alla en dold tendens att skeva (phoria). Riktningen och storleken på skevningen kan fastställas med undersökningar. En dold skevning ger inte nödvändigtvis några som helst symtom, om tendensen till olika inriktning av ögonen är liten och fusionskapaciteten tillräckligt omfattande. 

En bristfällig samsyn kan vid noggrant seende ge upphov till trötthet i ögonen/allmän trötthet och/eller huvudvärk som vanligtvis är lokaliserad till ögontrakten eller pannan. Dubbelbilder, man ser objektet i två exemplar, kan vara skäl för behandlingsåtgärder. Funktionen i centret för samseende försämras bl.a. av trötthet, vissa mediciner (framförallt psykmediciner) och alkoholförtäring. Då ökar sannolikheten för uppkomst av dubbelbilder tillfälligt. Ifall det i andra sammanhang lätt uppkommer dubbelbilder eller andra symtom, är det ofta på sin plats att företa noggrannare undersökningar och också behandlingsåtgärder.

Det finns flera behandlingsmöjligheter för att avlägsna symtom som beror på ögonens samseende. I första hand blir det fråga om att korrigera brytningsfel i ögat med optiska metoder. Om detta inte räcker till blir det fråga om ortoptisk övningsbehandlig, med vars hjälp man förbättrar samsyncentrets funktionsberedskap. Om symtomen också trots detta fortsätter är det sannolikt nödvändigt att korrigera ögons position med operativa åtgärder. 

I vuxen ålder kan uppenbar skevning och varaktiga dubbelbilder uppkomma som följd av olika olyckor som drabbar främst huvudet. Då är det sannolikt att behandlingen i första hand är operativ.

Rött öga  

Röda ögon förorsakas vanligen av utvidgade blodkärl . Flera olika faktorer kan förorsaka utvidgningen. De vanligaste faktorerna är olika yttre irritationsmoment så som vind, temperaturförändringar, tobaksrök och andra luftföroreningar, simbassängsvatten som innehåller desinfektionsmedel, långvarigt vakande och läsande samt ofta i anslutning till detta att man gnuggar sig i ögonen.

Olika läkemedel liksom också alkohol har en blodkärlsutvidgande verkan. 

I samband med blodkärlsutvidgningen är den bindvävshinna som täcker ögats yta ofta ojämn. Då kan ögonen, då man blinkar och rör på dem, kännas torra/sandiga, alldeles som om det på ögats yta skulle finnas främmande föremål. Till symtombilden kan också höra att ögonen rinner. 

Vid vanlig förkylning är det också vanligt att ögonens bindvävshinnor är irriterade . Ögonen är röda, de rinner och speciellt på morgonen finns det sekret eller var i dem. Om symtomen stör eller är till förfång, är det skäl att be allmänläkaren skriva ett recept på ögondroppar samtidigt med andra behövliga mediciner. 

Bindvävshinnan kan nog bli inflammerad också utan en allmänsjukdom. Infektionen kan också förekomma bara i det ena ögat. 

Även yttre våld mot ögat eller ögontrakten och andra ögonsjukdomar så som inflammation i regnbågshinnan eller grönstarr kan ge upphov till röda ögon.

Det är skäl att låta en ögonläkare undersöka och behandla sig speciellt då synskärpan är nedsatt i betydande mån, vid stark smärta eller bara det ena ögat är mycket rött.

Man kan ofta få fram orsaken till röda ögon och i vissa fall också behandla den på hälsovårdarens mottagning. 

Artikeln skrevs av
Oftalmolog Ville Laaka